En människa satt vid sitt skrivbord. Att det började skymma utanför fönstret bekymrade henne föga. Automatiskt tände hon lampan, drog fingrarna genom håret och gick till angrepp mot siffrorna igen. Som vanligt var det bråttom. Hon skulle presentera resultatet imorgon bitti, och det måste bara bli bra. Något annat var uteslutet.
Förbannat. Telefonen ringde. Hon svarade så artigt och med så vänligt tonfall hon förmådde. Man visste ju inte vem som var i den andra ändan. Äsch, det var inte något viktigt. Hon svarade kort och enstavigt på uppringarens långa haranger. Kunde han aldrig sluta pladdra?
Äntligen kunde hon avsluta samtalet och återgå till sina viktiga siffror. Få se nu, blir det här verkligen rätt. Kanske bäst att låta den här delen ligga en stund och se på den med nya ögon senare. Jag kan läsa igenom det när jag kommit hem, tänkte hon. Det blir bra.
Hon började känna sig hungrig. Hon slängde på sig jackan och gick ut för att köpa något att äta. Det fick bli en macka från affären på hörnet. När hon fick syn på kön till kassan flammade ilskan upp inom henne. Varför ska det alltid vara en sådan förbannad kö? Ska det vara så svårt att ha en kassa till öppen?
Med en påse i handen for hon sedan ut genom dörren och ut på trottoaren, fort tillbaka till kontoret nu. Men hennes uppmärksamhet var bristfällig, hennes tankar var riktade mot kontoret och hon höll på att springa rakt in i en lugnt strosande man på trottoaren.
”Ursäkta mig”, sade han leende.
Hon blängde surt på honom och jäktade vidare.
Den lugnt strosande mannen blev stående och tittade efter henne. Hans leende växte sig ännu bredare.
Men så vände han om och fortsatte sin promenad i motsatt riktning mot kontoristen. Han gick för att möta sin hustru ett par kvarter därifrån. Det var deras bröllopsdag och de skulle fira denna genom att gå på konsert. De var båda väldigt förtjusta i Mahler, och denna kväll skulle de få avnjuta kompositörens femte symfoni, med sitt vackra adagietto i fjärde satsen.
Se, där stod ju hustrun och väntade på honom. Hennes leende fick honom fortfarande, efter alla dessa år, att bli alldeles varm inombords.