I vårt sinne blir världen en annan. Allt vi ser, alla intryck vi får av världen omkring oss tar alltid vägen via vår tolkningscentral. Vi kan förneka detta och låtsas att så inte är fallet. Vi kan inbilla oss att världen faktiskt är sådan vi ser den. Vi kan också acceptera det, och till och med bejaka våra egna tolkningar, vi kan leva dem fullt ut. Valet är vårt eget.
Detta gäller ju så klart också den svunna tid som bevaras i vårt minne. Tro inte att det verkligen hände så som du minns det, för det gjorde det inte. Men det gör ingenting. Ett vackert minne är ett vackert minne även om det inte är alldeles sanningsenligt. Och finns dessutom den absoluta sanningen? Det som är sant för dig behöver inte alltid vara sant för mig.
Det här hände sig på 70-talet, en i många avseenden betydligt mer angenäm tid än den nuvarande. Det var vinter och en pojke åkte på sin pulka nerför backen. Bakom honom kom kamraten på sin pulka, besviken över att vara just bakom. Han ville ifatt och förbi, men det gick nu inte. Den första pojken log nöjt när han stannat vid backens slut och vände sig om för se sin kamrat, som inte log, komma efter honom.
Sedan sprang båda två uppför backen, ivriga att komma först nästa gång. Men samma sak hände igen. Samma pojke som var först förra gången var först även den här gången.
”Du fuskar ju”, ropade den andra pojken när den första var på väg nerför backen, återigen leende.
”Nehej, det gör jag inte alls”, svarade han i farten.
”Jag vill inte leka med dig längre. Det är inget kul.”
Den andra pojkens mungipor var djupt nerdragna. Han drog vanten under näsan för att torka bort snoret som rann och tog sin pulka i snöret och började gå mot hemmet.
”Vänta. Kan vi inte leka något annat då istället?”
”Näe.”
”Kan vi inte gå hem till dig och titta i din Tarzanbok?”
”Jo, det kan vi väl.”
Och så gick de med sina pulkor efter sig mot nya äventyr.