Han ligger på mage och ser på mig med lugna ögon när jag kommer. Han ser trött ut, ena örat har fallit framåt medan det andra står upp som man förväntar sig att grisöron ska göra. Jag hade gärna sett att han hade rest på sig, kommit emot mig och sniffat på mig, men det vore kanske under hans värdighet. Sånt kan han överlåta till osjälvständiga djur som hundar. Han förresten? Det kan mycket väl vara en sugga som ligger där. Det är inte så lätt för en okunnig stadsbo som jag att se skillnaden. Låt oss därför för enkelhetens skull säga han även i fortsättningen. Skulle du ändå vara en sugga ber jag om ursäkt och hoppas att du inte blir alltför förnärmad. Du kan alltid se ner på mig och min okunnighet.
Det finns något värdigt över grisar, något som gör att man genast känner beundran för dem. De ger också en känsla av att sitta inne med en livets hemlighet som vi människor inte känner till och som de vet att vi inte känner till, därav kommer det sätt med vilket de förhåller sig till oss. Jag får nästan känslan av att de känner medömkan med oss som inte tycks känna till det som de känner till. Finns det inte en liten antydan till medlidande i hans blick när han ser på mig? Men, det vill jag poängtera, det finns inte ett spår av överlägsenhet i blicken. Hundar ser upp till en, katter ser ner på en men grisar behandlar en som en jämlike, lär Churchill ha sagt en gång.
Det finns barbarer som av någon egendomlig anledning gärna vill stoltsera genom att trä ett spett genom en hel gris och sedan grilla stackaren över eld eller glöd. En sådan syn får det alltid att göra ont inom mig. Den stolta grisen fråntas all sin värdighet och närmast förlöjligas av en buse vars intelligens måste ligga på en nivå betydligt under grisens. Men, jag brukar trösta mig med att det är mest synd om barbaren. Det är som bekant inte längden på livet som är det viktigaste utan innehållet.
Jag tror att vi alla kan lära oss något genom att studera grisar. Nu när jag betraktar den gris som lugnt ser på mig där han ligger på magen fylls jag av känslor av frid och lycka. Någon lär ha kallat grisar för djurrikets filosofer, en liknelse som utan tvekan är träffande. Vem vet, kanske kan vi börja få en aning om den livets hemlighet som de känner och som de säkerligen inte har något emot att dela med sig av. Det som krävs är i så fall en stor dos ödmjukhet och öppna sinnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar