Nu var det definitivt klart. Det rådde ingen som helst tvekan längre. Han var utsatt för en konspiration. Vad är det för ondskefulla makter som gör detta mot mig? tänkte han bittert.
Hur många kilometer han hade gått längs den stora stadens trottoarer visste han inte. Kanske var det rentav fråga om mil. Han hade trängts bland horder av människor, nästan blivit överkörd av en fartdåre till bilist och hans humör var i den absoluta botten. Dessutom svettades han i den kvava värmen.
Nu kom han gående på värkande fötter i den stora parken med Joan Didions ”The White Album” i kavajfickan. I ena handen höll han en flaska mineralvatten. Tänk att få sätta sig på en bänk i skuggan, vila sina trötta och ömmande fötter, släcka sin törst och läsa sin bok i lugn och ro. Himmelska tanke!
”Men var i hela glödheta är alla bänkar?” muttrade han för sig själv. ”Har de rationaliserats bort?” Nej, där borta fick han faktiskt syn på inte bara en utan till och med två bänkar. Och de var båda lediga. Bara de inte hinner bli upptagna innan jag kommer fram, tänkte han och såg ett par komma gående från höger och en mor med sin son komma gående från vänster. Men, Halleluja, paret passerade bänken till höger och modern med gossen passerade bänken till vänster. De har alltså inte för avsikt att sätta sig på någon bänk.
När han tänkt detta klart såg han hur paret satte sig på bänken till vänster och hur mor och son satte sig på bänken till höger. Han stönade tungt. Detta är typiskt. Makterna leker med mig, retar mig, hånar mig medan de skrattar åt mig. Han tvingades alltså gå ännu längre i sitt letande efter en bänk. Som tur var behövde han inte gå särskilt långt. Det fanns faktiskt en ledig bänk i någorlunda närhet.
När han slog sig ner på denna och lyfte vattenflaskan mot sina läppar fick han se hur både paret och modern med sonen reste sig och gick åt varsitt håll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar