Denna händelse inträffade för många, många år sedan. Han bör ha varit ungefär elva år och alltså gått i femte klass. Eller kan det möjligen ha varit fjärde eller sjätte? Det spelar hursomhelst ingen större roll, i mellanstadiet gick han i alla fall. Och det var en ovanligt varm och vacker dag i november när han gjorde sin upptäckt.
Det rådde lektion, vilken har han glömt vid det här laget, och förmodligen satt hela klassen och väntade på att det skulle ringa ut till rast. Alla ville säkerligen ut i det vackra vädret och hoppa hage eller leka kull eller vad man nu ville roa sig med under rastens frihet. Det är väl inte heller omöjligt att tänka sig att också fröken såg fram emot rasten då hon kunde röka en cigarett, dricka en kopp kaffe och småprata med kollegerna på lärarrummet. Även han längtade efter rasten, men av helt andra skäl än både klasskamrater och fröken.
Ett par dagar tidigare hade han nämligen varit på biblioteket med sin mamma och lånat Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. Denna berättelse hade fört honom in i en annan värld, ett eget litet kosmos. Han var fullkomligt uppslukad av den och utnyttjade varje liten möjlighet att återinträda i denna värld. När rasten kom och alla elever skulle springa ut på skolgården skulle han istället gå ett par trappor upp och sätta sig utanför vindsdörren med sin bok.
Äntligen ljöd signalen. Ingenting hade kunnat hejda denna våg av rusiga skolbarn som vällde ut på skolgården. Hans taktik var att dröja kvar lite, inte för mycket så att det därmed kunde verka misstänkt, och undvika alla eventuella kontaktförsök från klasskamrater för att sedan smyga sig uppför trapporna till vindsdörren. Det gick precis som han hade tänkt. Han nådde målet, slog sig ner på det hårda golvet och öppnade boken. Den värld som Maria Gripe erbjöd var ändå bra mycket intressantare än den som hans klasskamrater befann sig i därute.
Till sin stora besvikelse läste han ut boken den där rasten. Till och med flera minuter innan det ringde in till lektion igen. Men han var hänförd. Han satt kvar i ett tillstånd som knappast kan beskrivas i ord. Detta var den bästa bok han någonsin läst, så bra att han inte hade någon som helst lust att läsa fler böcker. För hur skulle någon annan kunna mäta sig med denna. Naturligtvis återkom läslusten ganska snart därpå.
Där satt han alltså i det obeskrivbara tillståndet tills det ringde in igen. Och det var när han gick nerför trapporna till korridoren som tanken, insikten kom till honom. När rasten kommer springer alla barn ut på skolgården, söker varandras sällskap och ägnar sig åt gemensamma lekar, tänkte han. Precis så som jag själv alltid gjort eftersom jag inte känt till några alternativ till detta. Men alternativ finns. Massor faktiskt. Och jag är fri att göra vad jag själv vill! Jag behöver inte göra som alla andra bara för att de gör det.
Jag kanske inte ens bör göra det, lade han till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar