Gabriel Mortimer och jag satt alltså på Slusskaféets angenäma uteservering. Bredvid oss kluckade vattnet, och poeten var lika stilig som vanligt i välsittande tweedblazer och lika välsittande beigefärgade byxor. På fötterna blänkte hans bruna brogues välputsat i solens sken.
Han satt inte tyst länge.
”Har du någonsin reflekterat över begreppet hederskultur?”
”Det kan jag inte påstå att jag har”, svarade jag.
”Det är ett ganska märkligt begrepp det där. Vi tenderar att applicera det på andra, `dom andra´, det vill säga invandrare. Särskilt invandrare som kommer från kulturer som är en aning främmande för oss. Som vanligt gör vi det alldeles för lätt för oss, kan det vara av bekvämlighetsskäl? Istället för att försöka sätta oss in i det, försöka förstå andra människors perspektiv, sätter vi bara en etikett på fenomenet. Därmed tror vi att vi har löst det vi kallar ett problem. I alla fall för oss själva. Sedan gäller det bara att försöka få de där `efterblivna´ invandrarna att förstå deras eget bästa.”
”Jag tycker mig ana en viss ironi”, inflikade jag.
”Du anar som vanligt helt rätt. Något man ofta glömmer bort, om jag får fortsätta, när man etiketterar andra är att se sig själv sådan man är. Vi tror kanske att sådant som personlig heder och stolthet är något som hör det förgångna till, något som vi moderna människor har rationaliserat bort eftersom det är något som inte behövs, eller ens är önskvärt. Men återigen tror jag att man gör det för lätt för sig.”
”Tror du?”
”Ja, för var står vi egentligen om vi inte har någon som helst heder att förhålla oss till?”
”Säg det.”
”Ja, säg det, den som kan. Det blir hursomhelst ganska egendomligt om man sätter det i relation till att många människor numera tycks anse sig som kränkta vid olika typer av motgångar. Kränkt blir man ju om ens heder blir utsatt för nedsättande behandling av något slag. Det är själva definitionen. Jag läste nyligen i en tidning om några som hade blivit bestulna i en skola. Och de påstod att de kände sig kränkta av det! Som om det skulle innebära en personlig förolämpning att bli bestulen! Är det så att vi har utvecklat en ny form av hederskultur på sistone? Kan det vara så att vi har blivit så självcentrerade att vi tar exempelvis en stöld av något vi äger personligt? Att vi inte förstår att stölden inte är riktad mot vår person?”
”Eller så är det så att man inte vet vad ordet betyder.”
Gabriel log igen.
”Det är förstås en teori.”