”Man kan ju bli vansinnig på de här tågen! Tänk att de aldrig kan hålla tiden.”
”Ja, sannerligen. Man tvingas betala en smärre förmögenhet för månadskortet. Och vad får man för det? Signalfel, nedrivna kontaktledningar och ständiga förseningar.”
”Aldrig kommer man i tid till sitt arbete. Tänk vilken förlust ur ett samhälleligt perspektiv dessutom!”
Så kan det låta när två för varandra okända människor har hamnat bredvid varandra på ett tåg. I normala fall skulle de inte sagt någonting till varandra. De hade förmodligen varit sysselsatta med att var för sig läsa tidningen eller en bok. Kanske hade de ägnat sig åt någon form av arbete eller tagit igen en sömnbrist med att sova en stund. Nog skulle de också ha kunnat växla några ytliga ord med varandra en liten stund. Men knappast mer.
När en sådan här ordväxling uppstår mellan två personer som inte känner varandra gör den det på grund av ett behov. Man blir frustrerad över att tåget för femtioelfte gången har stannat på grund av ett signalfel. Man blir besviken och arg för att man för femtiotolfte gången kommer att komma försent till sitt arbete. Och man känner därav ett behov av att lätta på trycket, att släppa ut lite av sin ilska i form av några arga kommentarer. Dessutom vet man om att det är tämligen riskfritt. Personen bredvid är förmodligen lika arg han, eller hon, och delar med största säkerhet den uppfattning man själv har.
Men man skulle kunna kalla det för en envägskommunikation. Man talar därför att man har ett behov av att lätta på trycket. Man är inte nämnvärt intresserad av vad den andra personen har att säga. Såvida det inte är något som bekräftar ens egna uppfattning.
Det är naturligtvis bra att man har möjligheten att prata med varandra, och därmed kunna må lite bättre för egen del. Men när lägger vi märke till de människor vi har omkring oss? När ger vi oss in i ett samtal som inte har något syfte, annat än att lätta på sitt eget inre tryck, fjäska för chefen eller flirta på en fest? Och när är vi tysta och lyssnar på vad någon annan har att säga?

Det var sådant som rörde sig i min hjärna under en förmiddagspromenad nyligen. Inga särskilt originella eller banbrytande tankar måhända. Men ändå tankar. Och tankar leder lätt till nya tankar…