ALLTINGS MENINGSLÖSHET

Det finns de som menar att det är meningslöst att kliva upp på morgonen. Att allting, det vill säga livet, tillvaron och allt vi gör är just meningslöst när allt kommer kring. Jag är beredd att hålla med dessa. Allting är faktiskt meningslöst, under förutsättning att vi inte ger det en mening.

Nu spelas Beethovens stråkkvartett i A-moll, ett synnerligen passande stycke en dag som denna. November brukar allmänt ses som en tråkig månad. Mörkret har infunnit sig, regnet faller, det är grått och kallt och det finns ingenting som lyfter denna månad. Ingen jul, ingen midsommar, inga helgdagar över huvud taget. Bara arbete och försakelse. Väckarklockan ringer, det är måndag morgon och man kan hålla sig för skratt. Det enda man vill är att dra täcket över huvudet och somna om, kanske sova till april när ljuset och våren har återkommit.

Men man masar sig upp och får morgonproceduren avklarad utan att man är medveten om det. Man går ut, förbannat, det regnar. Tillbaka in för att hämta paraplyet. Ut igen med paraplyet i handen, det blåser så man inte vet hur man ska hålla paraplyet för att det inte ska vända ut och in. Man försöker undvika de alltför djupa vattenpölarna på väg till bussen, eller vart man nu är på väg. Men naturligtvis lyckas man inte, ganska snart kliver man i en vattenpöl som gör högra foten blöt och kall.

Framme vid arbetet försöker man hålla god min gentemot arbetskamraterna. Låtsas vara intresserad av vad de gjorde i helgen. Försöker sedan uppmana något slags energi för att få någonting gjort. Men det tar emot. Man längtar bara bort. Så långt bort som möjligt. Bort från arbetet, bort från arbetskamraterna och bort från den förbannade månaden november.

Detta är ett sätt att se på det.