Lydia Rissler var inte olik Greta Garbo. Hennes axellånga kastanjebruna hår gjorde sig särskilt väl mot hennes gröna jumper. Hon såg på mig med sina intelligenta ögon när hon sade:
”Vad får du för associationer när jag nämner ordet tacksamhet?”
”Tacksamhet? Jag vet inte… inga alls egentligen… det kom lite plötsligt…”
”Jag förstår det. Men tycker du att tacksamhet är något du möter eller ser många exempel på?”
”Nej, det kan jag nog inte påstå.”
”Inte jag heller. Och jag tror jag vet varför.”
”Och det är?”
”Orsaken till att vi ser så få exempel på tacksamhet är att vi människor tenderar att ta det mesta för givet. Vi tar för givet att vi har alla lemmar i behåll, att vi kan se, stå och gå. När tåget vi ska åka med är inställt blir vi besvikna och kanske till och med ilskna. När tåget däremot går enligt tidtabell, blir vi då tacksamma för det? Inte alls. Vi tar det nämligen för givet att det ska avgå enligt tidtabell.”
”Du har säkert alldeles rätt.”
”Jag skulle vilja slå ett slag för tacksamhet i vår moderna värld. Och varför då, undrar du säkert?”
”Ja”, svarade jag och log.
”Jag tror att det är nyttigt för oss att känna tacksamhet. Jag tror att med tacksamheten följer ödmjukheten. Och vad är det som är så bra med ödmjukhet, frågar du då?”
”Ja”, svarade jag och log igen.
Jag log för att jag trivdes. Jag tycker så mycket om att samtala med Lydia. Det blir nämligen aldrig tråkigt.
”Jo, med ödmjukheten följer just det att man inte tar saker för givet. Och därmed får man inte heller sina cirklar rubbade lika lätt. Man slipper bli besviken och ilsken över småsaker. För vi kan väl alla hålla med om att de känslorna inte är särskilt angenäma. Istället kan man bevara den harmoni och det välbefinnande som uppstår när man tacksamt noterar att man lever.”
”Jag vet inte för vilken gång i ordningen, men du har övertygat mig igen.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar