Karl-Axel Karlsson, allmänt kallad Kakan, vaknade denna morgon och slog upp ögonen. Halv sex. Det var fortfarande mörkt när han klev upp, tände lampan i köket och satte på kaffebryggaren. Innan något kunde göras måste han ha sitt kaffe.
Kakan är 65 år och pensionär sedan två år tillbaka. Anledningen till att han gick i pension vid 63 var att firman han arbetade vid skulle rationalisera, och istället för att säga upp yngre fick de äldre erbjudande om pension. Kakan ville egentligen inte gå i pension, för vad skulle han då göra på dagarna. Han och hustrun skildes för tio år sedan efter att hon fattat tycke för en granne, och han i henne. De tre barnen såg han inte till så mycket nuförtiden. Två av dem hade skaffat egna barn, och mest var det väl när de ville ha barnpassning som de hörde av sig.
Nå, det är som det är. Nu ska det i alla fall bli gott med en kopp kaffe, tänkte Kakan. Han tog sin kopp och satte sig vid fönstret för att titta ut på gatan utanför medan han sakta tömde koppen. Det var ett nöje som han brukade ägna sig åt på morgnarna.
Så reste han sig, tog en påtår, och gick för att slå på TV:n. Han måste ju se nyheterna och hålla sig à jour med vad som hände i den stora världen också.
Efter att ha tvättat sig och borstat tänderna gick han ut på stan. Det var en del han behövde handla, och kanske kunde han träffa någon bekant att prata bort en stund med. Det var verkligen bra att affärerna öppnade så tidigt nuförtiden, tänkte han. Tiden gick ofta så långsamt på morgnarna, och det vore tråkigt att behöva sitta och vänta på att affären skulle öppna.
Han gick sakta, han hade ju ingen brådska, och såg sig omkring efter några bekanta ansikten medan han gick till affären. Se där är ju Lennart. Kakan och Lennart fick tjugo minuter att gå medan de avhandlade de senaste händelserna de sett på TV eller läst i tidningen.
När Kakan kom hem packade han upp varorna och satte på TV:n igen. Han tog sig en ny kopp kaffe, satte sig i fåtöljen och slog upp Aftonbladet. Då ska vi se, sade Kakan och tog sig en klunk av kaffet.
Och sedan förflöt även denna dag. Med kaffe, TV och Aftonbladet kunde man ändå få tiden att gå. Imorgon kanske han skulle ta och besöka sin gamla arbetsplats. Det är alltid trevligt att prata bort en stund med de gamla jobbarkompisarna.