Ibland känner man sig bara missmodig. Ingenting är roligt och intressant längre. Allt som man vanligtvis exalteras av, som man med stor lust ägnar sig åt, är bara tråkigt och trist.
Och ibland är istället allting roligt. Till och med sådant som man annars gör närmast under protest. Man sjunger medan man diskar, huvudet fylls av intressanta tankar medan man dammsuger och man går och handlar med ett stort leende, om inte på läpparna så i alla fall inombords. Man känner en enorm glädje och entusiasm över att finnas till i denna värld.
Ungefär så kände jag mig när vi satt på Konditori Rosa och diskuterade eftervärldens eventuella domar över oss och vår tid.
”En annan sak som jag verkligen hoppas att man i framtiden kommer att förundras över är vår blinda auktoritetstro”, sade Anna.
”Hur menar du?” undrade jag.
”Jo, vi blir hela tiden uppmanade att inte göra vissa saker och att istället göra andra saker. Och de som uttrycker detta går som regel under benämningen `experter´, och därför tror vi att de vet vad de pratar om. Vi lyssnar och rättar oss efter det istället för att tänka själva. Vi frågar oss aldrig: verkar det här rimligt?”
”Och vi lyder lagar därför att de är lagar”, sade Gabriel. ”Vi tror att vi måste lyda en lag bara för att det är en lag, men det är ju inte det att det är en lag som gör att vi måste lyda den. Vad som betyder något är hur lagen är motiverad. Om lagen är bristfälligt motiverad har man all rätt att bryta mot den.”
”För några år sedan såg jag något program på TV, det var ett reportage från Italien. Den svenske reportern hävdade där att poliserna inte bryr sig om motorcyklister utan hjälm, trots att det är lag på att använda hjälm när man åker motorcykel i Italien. Poliserna tycker att det är under deras värdighet att bry sig om sådana petitesser, enligt reportern. En auktoritetstroende människa tycker helt säkert att polisernas beteende är förkastligt, men jag tycker nog att det är riktigt tilltalande att de faktiskt tänker själva och inte bara lyder order”, sade jag.
Lydia inflikade:
”Hanna Arendt menade att 1900-talets stora katastrof, som nazismen i Tyskland inte berodde på någon demonisk ondska. Förintelsen möjliggjordes av människors vardagliga tanklöshet. Vi följer lagar och vi gör våra jobb. Och vi frågar oss alltför sällan varför.”