Karl-Axel Karlsson, allmänt kallad Kakan, vaknade denna morgon och slog upp ögonen. Halv sex. Det var fortfarande mörkt när han klev upp, tände lampan i köket och satte på kaffebryggaren. Innan något kunde göras måste han ha sitt kaffe.
Kakan är 65 år och pensionär sedan två år tillbaka. Anledningen till att han gick i pension vid 63 var att firman han arbetade vid skulle rationalisera, och istället för att säga upp yngre fick de äldre erbjudande om pension. Kakan ville egentligen inte gå i pension, för vad skulle han då göra på dagarna. Han och hustrun skildes för tio år sedan efter att hon fattat tycke för en granne, och han i henne. De tre barnen såg han inte till så mycket nuförtiden. Två av dem hade skaffat egna barn, och mest var det väl när de ville ha barnpassning som de hörde av sig.
Nå, det är som det är. Nu ska det i alla fall bli gott med en kopp kaffe, tänkte Kakan. Han tog sin kopp och satte sig vid fönstret för att titta ut på gatan utanför medan han sakta tömde koppen. Det var ett nöje som han brukade ägna sig åt på morgnarna.
Så reste han sig, tog en påtår, och gick för att slå på TV:n. Han måste ju se nyheterna och hålla sig à jour med vad som hände i den stora världen också.
Efter att ha tvättat sig och borstat tänderna gick han ut på stan. Det var en del han behövde handla, och kanske kunde han träffa någon bekant att prata bort en stund med. Det var verkligen bra att affärerna öppnade så tidigt nuförtiden, tänkte han. Tiden gick ofta så långsamt på morgnarna, och det vore tråkigt att behöva sitta och vänta på att affären skulle öppna.
Han gick sakta, han hade ju ingen brådska, och såg sig omkring efter några bekanta ansikten medan han gick till affären. Se där är ju Lennart. Kakan och Lennart fick tjugo minuter att gå medan de avhandlade de senaste händelserna de sett på TV eller läst i tidningen.
När Kakan kom hem packade han upp varorna och satte på TV:n igen. Han tog sig en ny kopp kaffe, satte sig i fåtöljen och slog upp Aftonbladet. Då ska vi se, sade Kakan och tog sig en klunk av kaffet.
Och sedan förflöt även denna dag. Med kaffe, TV och Aftonbladet kunde man ändå få tiden att gå. Imorgon kanske han skulle ta och besöka sin gamla arbetsplats. Det är alltid trevligt att prata bort en stund med de gamla jobbarkompisarna.

Hjältar och hjältinnor 1

WILLIAM BLAKE

Ibland känner man sig bara missmodig. Ingenting är roligt och intressant längre. Allt som man vanligtvis exalteras av, som man med stor lust ägnar sig åt, är bara tråkigt och trist.
Och ibland är istället allting roligt. Till och med sådant som man annars gör närmast under protest. Man sjunger medan man diskar, huvudet fylls av intressanta tankar medan man dammsuger och man går och handlar med ett stort leende, om inte på läpparna så i alla fall inombords. Man känner en enorm glädje och entusiasm över att finnas till i denna värld.
Ungefär så kände jag mig när vi satt på Konditori Rosa och diskuterade eftervärldens eventuella domar över oss och vår tid.
”En annan sak som jag verkligen hoppas att man i framtiden kommer att förundras över är vår blinda auktoritetstro”, sade Anna.
”Hur menar du?” undrade jag.
”Jo, vi blir hela tiden uppmanade att inte göra vissa saker och att istället göra andra saker. Och de som uttrycker detta går som regel under benämningen `experter´, och därför tror vi att de vet vad de pratar om. Vi lyssnar och rättar oss efter det istället för att tänka själva. Vi frågar oss aldrig: verkar det här rimligt?”
”Och vi lyder lagar därför att de är lagar”, sade Gabriel. ”Vi tror att vi måste lyda en lag bara för att det är en lag, men det är ju inte det att det är en lag som gör att vi måste lyda den. Vad som betyder något är hur lagen är motiverad. Om lagen är bristfälligt motiverad har man all rätt att bryta mot den.”
”För några år sedan såg jag något program på TV, det var ett reportage från Italien. Den svenske reportern hävdade där att poliserna inte bryr sig om motorcyklister utan hjälm, trots att det är lag på att använda hjälm när man åker motorcykel i Italien. Poliserna tycker att det är under deras värdighet att bry sig om sådana petitesser, enligt reportern. En auktoritetstroende människa tycker helt säkert att polisernas beteende är förkastligt, men jag tycker nog att det är riktigt tilltalande att de faktiskt tänker själva och inte bara lyder order”, sade jag.
Lydia inflikade:
”Hanna Arendt menade att 1900-talets stora katastrof, som nazismen i Tyskland inte berodde på någon demonisk ondska. Förintelsen möjliggjordes av människors vardagliga tanklöshet. Vi följer lagar och vi gör våra jobb. Och vi frågar oss alltför sällan varför.”

Konditori Rosa en eftermiddag i oktober. Sådana här dagar, när himlen är ljusblå och solen skiner, finns det de som inte står ut med att vara inomhus. Det är som om de skulle kvävas om de inte snabbt nog kom ut i friska luften. Helst vill de så klart ut i skog och mark och plocka svamp. Eller också vill de ut och motionera. De vill åka skidor (om det nu finns snö), springa eller ägna sig åt den märkliga promenadformen ”power walking”. Heter det så? En sund själ i en sund kropp lyder mottot, och det är väl inget fel med det. Men lite suspekt är det allt.
Själv lider jag inte av det syndromet. Jag var fullt nöjd med att slå ihjäl en stund med det vanliga sällskapet på Konditori Rosa, trots att solen sken från en ljusblå himmel. Vi kom att prata om allt möjligt, och medan Lydia gick iväg för att ordna med påtår sade Anna:
”När jag läste idéhistoria var det ett avsnitt som handlade om intelligensmätning. Intelligenstestet uppfanns av en fransman vid namn Binet, eller något sådant, i mitten av 1800-talet. Syftet var att hjälpa barn som hade det svårt i skolan, men naturligtvis kom det att missbrukas av människor som hade betydligt mindre ädla syften. Bland annat fanns det de som… nej förresten, det hade inget med intelligenstestet att göra. De mätte istället skallarna på människor och drog slutsatser om intelligensen utifrån det. Vad man kom fram till var att vita var mer intelligenta än svarta och att män var mer intelligenta än kvinnor. Ju större skalle man hade, desto intelligentare var man, var de premisser de utgick från. Naturligtvis såg man till att mäta skallarna på storväxta vita män och småväxta svarta och kvinnor. På så sätt fick man fram precis de resultat man önskade. Och nu sitter vi här drygt hundra år senare och undrar hur de kunde vara så dumma. Det måste ju finnas saker som vi nu tycker är självklara men som man om hundra år helt har övergivit för någonting mera rimligt. Vad tror ni man om hundra år tycker var särskilt dumt med de idéer som vi omhuldar idag?
”Jag tycker det är ganska självklart”, sade Gabriel, ”att man i framtiden kommer att fråga sig hur vi kunde vara så oerhört korkade att vi tillmätte ekonomiska värden så stor betydelse som vi gör.”
En äldre man vid bordet intill nickade instämmande för sig själv.

Lördag. Oktober. ”De döda på torget”, Allan Petterssons tolfte symfoni i högtalarna. Allan Pettersson, denne särling och vagabond, skulle ha fyllt hundra år i år. Levde han ett lyckligt liv? Nja, vem vet. Den enda som hade kunnat besvara den frågan är han själv, och tyvärr finns han alltså inte mer. Åtminstone inte vad vi vet.
Men för att bli sant lycklig, eller uppnå ett anständigt mått av välbefinnande, måste man väl gå sin egen väg? Leva på det sätt som passar en själv. Att tvingas in i en alltför hög grad av anpassning måste få känslan av frihet att förtvina, och därmed också känslan av liv, att vara levande.
Jag låg där på soffan och lyssnade på Petterssons symfoni och började fundera på hur vi lever våra liv. Vi lever i en tid då man inte bör röka, helst inte nyttja tobak överhuvudtaget, man bör även äta nyttigt och naturligtvis motionera regelbundet. Vi blir till och med från diffust håll uppmanade att använda hjälm när vi cyklar. Man kan fråga sig hur många år det dröjer innan vi också uppmanas att använda hjälm när vi är ute och går. Tänk om vi blir påkörda av en bil och slungas mot vindrutan eller gatan med huvudet före. Tänk om vi inte har en hjälm på oss då. Om vi använde hjälm också när vi går skulle det säkert rädda åtskilliga liv per år.
Men till vilket pris? Vi blir allt friskare, antalet olyckor minskar, hjärt- och kärlsjukdomar minskar i omfattning och vetenskapen gör hela tiden nya landvinningar i kampen mot cancer. Vi blir också allt äldre.
Samtidigt verkar det som att vi mår allt sämre i psykisk mening. Den psykiatriska vården får allt mer att göra och förskrivningar av läkemedel inom det området har aldrig varit större.
Jag kom på mig själv, medan Allan Petterssons toner fyllde rummet, med att undra om vår jakt efter fysisk hälsa går ut över vår känsla av välbefinnande. Vad är egentligen viktigast? Livets kvantitet eller kvalitet?
Ja, det är lätt att man börjar fundera när man ligger på sofflocket och inte har något speciellt att göra. Jag kan starkt rekommendera en daglig dos av sysslolöshet.