Sakta vi gå genom stan. Visst har Beppe Wolgers fras en behaglig klang. För det är knappast bara Monica Zetterlunds vackra röst som ger orden den där klangen av vilsamhet, stillhet och kontemplativ ro. Ordet ”flanera” ger också, åtminstone mig, liknande stillsamma associationer.
Flanörer, var blev ni av? Eller finns ni kanske fortfarande någonstans? Ni som hade förmågan att själva bestämma hastigheten i livet. Finns det fortfarande plats för er i den moderna stadens alltmer hetsiga tempo? Ni som sakta gick längs gatorna och observerade de små detaljerna i stadslivet, och som emellanåt fördrev en stund med ett glas punsch medan stadens människor passerade förbi era registrerande blickar.
Flanören, iakttagaren, han – för det har oftast handlat om en han – som ur en position utanför centrum observerade sina medmänniskors beteenden. Flanören, lyssnaren som sällan själv talade, men desto hellre åhörde konversationer och diskussioner i bekantskapskretsen.
Många av dessa flanörer, jag tänker då på sådana som Charles Baudelaire, Oscar Wilde och Hjalmar Söderberg, tecknade sedan ner sina iakttagelser i små berättelser som världen hade varit mycket fattigare utan.
Denna tillbakalutande observerande och tänkande livshållning kan kanske vara uttryck för en viss lathet, men - i dessa tider då effektivitet har blivit så viktigt - är ingalunda något onyttigt eller ineffektivt för den delen. När vi strävar mot ett mål av något slag tenderar vi att anstränga oss för mycket, vilket allt som oftast resulterar i ett otillfredsställande resultat. Nog är det bättre att låta saker och ting få ta den tid det behöver. Låt insikten sakta infinna sig, och resultatet kommer att bli till mycket större belåtenhet.
Jag kommer att tänka på en tänkvärd liten historia från Japan. Det var en gång en ung man som ville bli den bästa krigaren i Japan. Han gick därför till en eremit som hade rykte om sig att vara den allra bästa läraren, trots att denne bodde på en avlägsen plats och sällan tog sig an elever. Efter att ha letat länge hittade krigaren in spe eremiten till slut, långt inne bland bergen. Den unge mannen frågade då eremiten hur lång tid det skulle ta för honom att bli en stor krigare. Eremiten betraktade honom en stund och sade sedan: ”Kanske fem år.” Det tyckte den unge mannen var lite väl lång tid, så han frågade då: ”Hur lång tid skulle det ta om jag ansträngde mig väldigt mycket?” Eremiten strök sig över skägget och tänkte efter. Sedan sade han: ”Kanske tio år.”