På en bänk i en av stadens parker satt jag och njöt av vårsolen och en koltrast som sjöng i ett träd. Människor passerade förbi mig där jag satt, och jag tänkte att det ändå är ganska underhållande att observera deras klädsel den här tiden på året. Vissa klär sig som om det vore högsommar och andra som om det vore midvinter, som om de inte riktigt litade på vårvädret. Däremellan finns förstås också de som klätt sig mer anpassat efter just våren. Fast, å andra sidan, vem är jag att bestämma hur andra bör klä sig.
Som jag satt där kom en äldre man och slog sig ner bredvid mig. Han lutade käppen intill sig mot bänken. Jag sneglade mot honom lite i smyg och såg att han tillhörde den kategori som hellre klär på sig lite för mycket än lite för lite. Han var klädd i överrock och halsduk, på huvudet satt en stickad mössa. Han tog upp en näsduk och snöt sig ljudligt.
”Nog är det ganska märkligt”, sade han plötsligt.
Jag hajade till. Talade han för sig själv eller var det riktat till mig?
”Vad är det som är märkligt?” frågade jag ändå.
”Att det blir så mycket lättare att leva när våren kommer!”
”Det har väl med ljuset att göra”.
”Det är klart att det har med ljuset att göra! Men varför är ljuset så viktigt? Vintern är mörk, men den gömmer på många möjligheter som varken våren eller sommaren har. På vintern kan man gå ner i varv, man kan njuta av mörkret på ett sätt som man inte kan av ljuset. Ändå fasar vi varje år inför den stundande vintern, och vi lever som levande döda i ett antal månader innan vi vaknar upp ur det där eländet när våren kommer.”
”Det är nog ganska naturligt.”
”Javisst är det naturligt. Men det behöver inte vara så. Vi borde kunna göra någonting åt det. Det handlar om att påverka vårt inre i rätt riktning. Man kan få en tråkig syssla att bli rolig, eller åtminstone behaglig. Då borde man också kunna få den mörka vintern att bli behaglig, tror du inte?”
”Jo, det verkar väl rimligt. Men hur gör man då?”
”Den som det visste. Jag är övertygad om att det är möjligt. Jag vet bara inte hur.”
Så reste han sig sakta, fick tag i käppen och vände sig mot mig.
”Jag måste hasta vidare. Sitt inte här för länge så du blir förkyld.”
Och så gick han sakta ner mot järnvägsstationen.