Då och då kan man känna sig närmast apatisk och orkeslös. Det mesta är bara trist och meningslöst. Idéer kan poppa upp men förkastas omgående med frasen: ”Vad ska det tjäna till?”. Vad man saknar är stimulans. Man går omkring i ett inre mörker ända tills stimulansens ljus plötsligt tänds vid det mest oväntade tillfälle. Det krävs inte mycket, knappast någonting alls.
Det var detta som hände mig när jag nyligen återsåg min vän poeten Gabriel Mortimer. Vi hade inte setts på mycket länge och jag hade börjat sakna våra samtal.
”Kan du tänka dig”, sade han. ”För ett par veckor sedan satt jag på en bänk på perrongen och väntade på tåget. När jag tittade ner på marken såg jag att det uppenbarligen hade rökts många cigaretter där, antalet fimpar som låg där var nämligen rejält. Nå, jag tänkte inte så mycket på det utan satt där och småfilosoferade i största allmänhet när en karl kom och satte sig bredvid mig. Han såg också fimparna och utstötte ett ogillande läte. ´Det borde förbjudas`, sade han sedan. ´Vad då?` frågade jag. ´Rökning.` Hans sätt att uttala ordet rökning tydde på ett djupt förakt för den vanan. ´Det tycker jag inte´, svarade jag. ´Jasså, du röker du.´ Hans tonfall var fortsatt föraktfullt. ´Huruvida jag röker eller inte saknar faktiskt betydelse. Jag tycker inte att ogillande av en företeelse är tillräcklig orsak för ett förbud.´ Han fnös och jag började tycka allt sämre om den där karlen, hela hans uppenbarelse utstrålade intolerans. `Det är ingen tillfällighet,´ sade jag därför, `att Hitler var en fanatisk rökmotståndare.´ Han ryckte till. `Vad menar du?´, sade han. `Jag menar att Hitler var en sann puritan. Och puritanism är inget klädsamt drag hos en människa.´ Jag fortsatte: `Puritaner vill göra människor till maskiner och utrota alla våra svagheter. Men eftersom det av förklarliga skäl är omöjligt är de dömda till ständig besvikelse.´ Han fnös igen, tittade föraktfullt på mig, reste sig och gick. Själv log jag där jag satt.”
Och det gjorde jag också när jag åhörde denna lilla upplyftande berättelse av min vän. Min apati och orkeslöshet var som bortblåst. Jag hade återfått min aptit på livet.
Tänk att det krävs så lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar