Usch! Det har blivit kallt igen. Himlen är grå och marken är täckt av ett irriterande lager av is och snö. Det är visserligen inte så särskilt många minusgrader, men det är rått. Det är så där rått att man till och med fryser om skelettet.
Trots vädret var jag ute och flanerade en dag. Jag hade gått ganska länge när jag faktiskt höll på att passera Konditori Rosa. I sista stund vaknade jag upp ur mitt dagdrömmeri och gjorde halt. Man kan inte gå förbi Konditori Rosa!
Jag gick alltså in och beställde en kopp kaffe och en mazarin och gick sedan in i salongen. Till min glädje fick jag se att min vän poeten satt där och läste Aftonbladet. Hans namn är Gabriel Mortimer och som vanligt bar han en blazer av yppersta tweed till sina manchesterbyxor. Han tittade förvånat upp när jag hälsade på honom, som om han varit i en annan värld.
”Åh, hej”, sade han. ”En sådan beklämmande blaska”, fortsatte han och slängde tidningen på bordet.
”Beklämmande?”
”Beklämmande är ordet. Man blir beklämd när man läser den.”
”Varför gör du det då?”
”Säg det. Du har rätt. Jag får skylla mig själv om jag blir beklämd.”
”Men titta här”, sade han. ”Här är en artikel om en tränare i ett fotbollslag som tydligen har uttryckt sig på ett mindre lämpligt sätt. Hela artikeln osar av indignation, all saklighet är som bortblåst. Och sedan, som ett slags efterrätt till det hela, dyker en snusförnuftig moralens väktare upp i form av en journalist som lägger ut sin predikan i en artikel, dels för tränaren och dels för alla oss andra stackars syndare. Denna moraltant, och ibland moralgubbe, vet naturligtvis bäst hur allting bör vara, och nåde oss om vi skulle ha en annan uppfattning.”
”Efter en sådan moralkaka hamnar ju ofelbart all sympati hos den stygge tränaren”, avslutade han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar