”Han kommer vapenlös som skogen och likt molnet kan han inte förjagas. Igår axlade han en kontinent och förflyttade havet.”
Jag drabbades av en akut längtan efter vatten och kunde inte annat än att bege mig ditåt. Där strosade jag omkring i min ensamhet, satt en stund på en bänk med blicken riktad ut mot det solglittrande vattnet.
Det var en vacker höstdag. Solen sken, en sval bris blåste och löven lyste gula i träden. På de gröna gräsmattorna blåste färggranna löv prasslande omkring. Där ute på det blå syntes en och annan segelbåt kryssa fram i vinden. Det gällde väl för båtägarna att passa på nu, för snart var säsongen över. Vissa höll redan på att dra upp sina båtar för vinterns förvaring på landbacken.
Det var onekligen en idyllisk höstdag. Pastoralen skulle ha varit fullkomlig om det inte var för de där nybyggda strandnära husen som vuxit upp, och som fortsätter att växa upp. Det finns kanske de som tycker att de är snygga att se på, arkitekten borde väl åtminstone göra det. Men för mig utstrålar de kyla, brist på charm och framförallt en total avsaknad av liv. Vem vill leva i en steril miljö som mest påminner om ett sjukhus?
Nå, jag ignorerade de där lådorna och lät mitt sinne istället fyllas av vind, träd, vatten och ett par halvsjunkna båtar. Men så plötsligt kom en fantasi till mig. En fantasi som rymde stora bulldozers som fullkomligt krossade de strandnära husen med sina inglasade balkonger, och förvandlade dem till högar under ett moln av damm. Ljudet av betong och glas som krossades, pulvriserades, av de jättelika maskinerna blev till musik i mina öron. Jag kunde inte annat en le åt tanken.
En äldre kvinna som gick förbi mig där jag satt tittade lite underligt på mig. Jag hade väl inte pratat för mig själv? Än sen i så fall?
Alltjämt med ett leende spelande på läpparna reste jag mig från bänken. Det kunde nog vara dags att gå hem nu. Och hemma väntade kaffe, chokladkaka och Adonis´ dikter.
”Han vandrar i avgrunden och bär vindens siluett.”