En tämligen mild dag i slutet av oktober, vid niotiden på morgonen, kom ett av alla tåg med full fart rullande in mot stationen. Det var en sådan där riktig höstdag med grå regntunga moln och en vind som gjorde sitt bästa för att avlägsna alla löv från träden. Den försökte till och med med granar, tallar och enar, men där gick den bet.
Jag behövde emellertid inte oroa mig för ett eventuellt regn; jag satt inne i stationsbyggnaden. Det har blivit lite av ett favoritnöje för mig att betrakta människor, och var gör man det bättre än på en järnvägsstation. Där finns alla typer av det mänskliga släktet, inklusive ett och annat exemplar av hundsläktet. Ibland kan man också få syn på andra levande varelser i sällskap med sina ägare. Dessutom händer det att duvor och gråsparvar, eller är det pilfinkar?, tar sig in i lokalerna.
Nu är det inte i första hand dessa djurarter som intresserar mig, utan människorna. Åh, om ni bara kunde ana. Där finns de glada, de rädda, de arga, de stressade, de lugna, ja, de finns allihop där.. Att studera deras ansiktsuttryck och deras beteenden är bland det mest fascinerande man kan ägna en ledig stund åt. Jag bryr mig inte särskilt mycket om klädseln. Även om det ibland är möjligt att skåda lite annorlunda kläder, är de flesta beklämmande fantasilösa på den punkten. Man skulle kunna tro att så gott som alla köper sina plagg i en och samma butik.
Nej, hellre då koncentrera sig på det de inte har köpt, och som inte är så lätt att ändra på. Studera deras ansikten och kroppsspråk och ni finner en outsinlig källa till fascination.
Jag satt där på bänken, och framför mig gick de, stod de och satt de. Ibland sprang de förbi med ett paniskt uttryck i ansiktet, rädda att inte hinna med sitt tåg. Jag satt där gott och väl en dryg timme, och hade kunnat sitta ännu längre. Men klockan var som sagt runt nio och rusningstiden var på väg att ta slut.
Jag befann mig i ett välbefinnande när jag reste mig från bänken för att lämna stationen. Och faktiskt klarade jag mig från regn den morgonen.