Söndag. En aning dyster i sinnet stod jag och tittade ut genom fönstret. Jag stod och såg på snön som rent vildsint for fram i den hårda blåsten. Kallt var det också. Jag huttrade till vid blotta åsynen av snöstormen.
Sådana dagar är det lätt att stanna inomhus. Jag lämnade fönstret, gick fram till bokhyllan istället och tog fram en bok, närmast på måfå. Det visade sig vara Lin Yutangs "Konsten att njuta av livet".
Jag tog med mig boken till fåtöljen, satte mig och började planlöst bläddra i den. Så stannade jag till vid avsnittet betitlat "Kulten av ett lättjefullt liv".
Lättja. Vilket underbart ord det ändå är. Det har liksom en klang av sötma. Eller kanske som ett gott vin. När hängav vi oss åt lättja senast?
Precis som Lin Yutang skriver är lättja en sann demokratisk njutning. Den kräver inga rikedomar. Faktum är att rikedomen snarast är ett hinder när man vill njuta den sanna lättjan. För hur ska man kunna luta sig tillbaka i gräset, betrakta himlen och höra vattnets kluckanden om ens själ är kroppens slav? Och hur skulle man förmå detta om man saknar förmågan att genomskåda livets fåfänglighet och ärans och rikedomens frestelser? Hur skulle man kunna njuta av tillvarons sanna värde utan ett stolt förakt för det som den här världen kallar för framgång?
Nej, det är betydligt billigare att slå dank än att hänge sig åt lyx. Ett liv i sysslolöshet kostar inte mycket. Allt som behövs är insikt och en kärlek till livet. Lättjan ger en inre ro, en känsla av bekymmerslöshet och oansvarighet och dessutom en inlevelse i livet och naturen.
Lin Yutangs visa ord gjorde intryck på mig. Fylld av en inre tillfredställelse slog jag igen boken. Mitt dystra sinne var skingrat, och jag såg på snön med nya ögon.
Jag kanske skulle ta mig en kopp te, läsa lite poesi och njuta lättjans och sysslolöshetens sötma.