Häromdagen satt jag och fördrev en stund på konditori Rosa på Kungsgatan. Som jag satt där med mitt kaffe och min tidning kom ett ungt par in och slog sig ner vid bordet bredvid mitt. De båda var inbegripna i en diskussion redan när de kom in i rummet.
"Men vad är det egentligen du har emot melodifestivalen?", frågade hon.
"Vad har jag inte emot melodifestivalen? Den strider mot alla mina ideal", svarade han.
" Ideal? Har du ideal?"
" Ja, det är klart att jag har ideal."
"Och vilka är det då?"
"Civilisation! Bildning! Konst! Melodifestivalen är inget annat än en stor förolämpning mot allt det. Det är inte ens musik, det är underhållning."
"Vad är det för fel på underhållning?"
"Det behöver inte vara något fel på underhållning, bara den är bra."
"Men den måste väl vara bra eftersom så många ser på den?"
"Den är inte bra. Det är den grå massan som tittar på det där. Stenarna i muren."
"Hör du hur du låter?"
"Ja, jag vet. Jag låter som en odräglig snobb och elitist."
"Just det!"
"Men det är ju märkligt att man ska framstå som en snobb och elitist bara för att man föredrar bra underhållning framför usel sådan."
"Alla tycker inte att det är uselt."
"Men det är det. Varför tror du att de där programledarna skojar och flamsar och försöker vara så roliga hela tiden? De har insett att programmet saknar innehåll, och de försöker desperat att dölja det. Tomma tunnor skramlar mest."

Här avbryter jag min återgivning av deras samtal. Helt enkelt för att det passar så bra.