Den amerikanska journalisten verka dröja och Waugh har nu tröttnat på att stå där vid fönstret. Hyde Park har han sett förut. Istället går han till baren och beställer en gin och tonic. Som han sitter där inträder den amerikanska journalisten i baren och känner genast igen Evelyn Waugh vid sin drink. Han går fram och presenterar sig. Om Waugh verkligen registrerar hans namn är högst tveksamt. Särskilt imponerad av journalister är han inte, i synnerhet inte amerikanska sådana. Men vad göra? Som fri författare behöver man publicitet av någon form, hur ska annars läsarna hitta till ens böcker.
Efter endast några få frågor och svar föreslår Waugh att de ska gå upp till hans rum och fortsätta intervjun. Hoppas du inte har något emot att jag lägger mig en stund, säger Waugh när de kommit upp på rummet. Jag känner mig en aning trött. Utan att vänta på svar går han iväg till badrummet och återkommer iklädd en vit pyjamas. Han lägger sig i sängen och den amerikanska journalisten sitter kvar på sin stol för att fortsätta ställa sina frågor.
På frågan vilken roll Evelyn Waugh tycker att en författare bör inta som just författare svarar han att en konstnär bör var reaktionär. Reaktionär? Man hajar onekligen till. Inte ska väl en konstnär vara reaktionär? Hon eller han bör väl för tusan vara motsatsen, nämligen radikal? Nej, svarar Evelyn Waugh, en konstnär bör vara reaktionär. En konstnär bör undvika att flyta med i tidens strömmar, han eller hon bör stå i opposition mot dessa. Det är alltså det han menar med att vara reaktionär. Och det erkännandet får man nog ge honom, Evelyn Waugh levde som han lärde vad gäller detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar