1900

”Jag saknar 1900-talet”, sade en röst bakom mig.
”Varför då?” frågade en annan röst.
”Är det inte uppenbart? Se dig omkring i detta trista 2000-tal och vad ser du? Likformigheten brer ut sig mer och mer för varje dag.”
”Var det bättre i förra seklet?”
”Tänk”, sade han och jag kan tänka mig att han fick något drömskt i blicken, ”när politiker rökte pipa i TV. Det vore säkerligen politiskt självmord att göra det idag. Det är inte bara likformigheten utan även trångsyntheten som brer ut sig.”

Han blev tyst en stund innan han fortsatte:
”Och när vi ändå är inne på politik så är det också ett sorgligt kapitel. På 1900-talet var det faktiskt någon skillnad på de politiska partierna. Idag samlas så gott som allihop på mitten och sjunger liberalismens lov, som för övrigt är en mycket märklig form av villkorad liberalism. Och politikerna är så rädda för att säga något som kan uppfattas som det minsta kontroversiellt att de bara säger en massa meningslösheter som förvisso inte kan väcka någon anstöt men heller inget intresse. Politikerna har blivit så gråa att om man ställer upp dem mot en grå vägg så syns de inte.”
Hans kamrat skrattade glatt.
”Jag kan nog hålla med dig på den punkten.

”Ack ljuva 1900-tal när två personer kunde stå och prata utan att bli avbrutna av att den enas mobiltelefon plötsligt ringde och den andra tvingades stå där med ett egendomligt uttryck i ansiktet och lyssna på det säkerligen menlösa samtalet.”
”Men du kan väl inte mena att allt var gott ock lyckligt på 1900-talet.”
”Nej, det är klart. Det är mycket som har förändrats till det sämre och sedan finns det sådant som borde ha förändrats men som inte gjort det. Det är fortfarande ingenjörer och tekniker som styr våra samhälleliga institutioner. Människor helt utan humanistisk bildning. Det var de som gjorde sig skyldiga till slakten av våra städer, en slakt som förvandlade charmiga kvarter till själlösa nästan döda städer. Man tycker att de borde lärt sig av de misstag som gjordes då, men trots att de nu sitter med facit i hand så fortsätter de att göra samma misstag. Det brukar ibland sägas att vi svenskar är historielösa och när man konstaterar att rivningarna fortsätter så verkar det som att det kanske finns fog för påståendet.”

Han tystnade en stund igen.
”Tänk dig”, fortsatte han sedan, ”att man hade gjort likadant i städer som Rom eller Florens. Brr, man ryser av obehag vid blotta tanken.”