Vi har nu kommit en bit in i september och hösten börjar så smått att göra sig påmind i år också. En särskilt regnig dag samlades vi återigen på Konditori Rosa. Dess varma miljö hälsade oss välkomna som gamla vänner efter en sommar i exil. Det var Anna Firsch, Lydia Rissler, Gabriel Hennings och jag som satt med varsin kopp kaffe och behandlade livets frågor igen.
”Kan ni tänka er”, sade Anna. ”Igår befann jag mig i ett sällskap och vi skulle dricka kaffe. Vi var ganska många och fick dela upp oss i två grupper, en i soffan och en vid ett stort bord. När jag hade tagit min kopp satte jag mig i en stol som stod lite mitt emellan soffan och bordet. Jag tänkte att här sitter jag bra. Då var det en människa som satt vid bordet som sade till mig att det ju fanns plats i soffan, varför satte jag mig inte där istället för att sitta för mig själv så där, undrade hon. ’Därför att jag hellre sitter här’, svarade jag, vilket resulterade i en mycket märklig blick från henne. Tänk att man inte kan sätta sig på en stol utan att engagera vissa människor.”
”Ja, det är märkligt”, sade Gabriel.
”På något sätt lyckades jag tydligen förolämpa henne genom att välja just den stolen.”
”Jag var i New York för ett tag sedan”, inflikade jag. ”Och även om det nog inte är en så hälsosam stad att bo i så finns det vissa saker som vi alla kan lära av den kultur som råder där. Jag kom nämligen att tänka när jag gick där på Manhattan att jag skulle ju kunna traska omkring här iklädd klänning utan att någon skulle höja på ögonbrynet och tycka att det var konstigt på något sätt. Det finns en sådan stor tolerans med olikheter där som jag tycker är avundsvärd. Jag önskar så att den kunde smitta av sig lite hit också.”
”Ja, för det är precis det det handlar om, intolerans. Den där människan som tyckte att jag skulle sätta mig i soffan trots att jag ville sitta där jag satte mig skulle naturligtvis själv satt sig i soffan. Men varför måste jag göra så som hon skulle ha gjort?”
”Du utmanade kanske hennes rädsla”, sade Gabriel. ”Du kanske träffade en öm punkt i henne när du gjorde något hon inte skulle våga göra själv.”
”Och kom ihåg”, sade nu Lydia, ”att det är de som går sin egen väg som i längden röner beundran. De som förblir flockdjur glöms snart bort.”
”Tänk att sätta sig på en viss stol istället för i en soffa ska vara att gå sin egen väg”, avslutade Anna.