Vi svek Rosa den här gången, poeten och jag. Istället begav vi oss till Slusskaféet med sin inbjudande uteservering vid vattnet. Vatten har ju, om det så bara är en liten å, eller bäck för den delen, en särskilt rogivande inverkan på oss människor.
Uteserveringar är också särskilt gynnsamma om man som jag är förtjust i att betrakta andra människor, deras utseende och beteende. I lokaler, även om de är väl tilltagna, kan blickar kännas betydligt mer påträngande än ute i det fria. Det känner man av, trots att det är man själv som är den avsändande parten, och en viss skuldkänsla gör sig obönhörligen påmind.
Vår stund vid Slusskaféet inleddes med en liten historia av Gabriel Mortimer. Han hade haft en mindre angenäm afton dagen innan. Eller var det kanske just angenäm den var? Fast av en annan anledning än den tänkta.
”Jag var på middag med några bekanta igår kväll. Egentligen räcker det väl med att bara säga detta för att du ska ha bilden klar för dig?”
”Så kanske det kan vara.”
Gabriel log.
”Kan man tänka sig något mer småborgerligt än en middag med några bekanta? Det blir till en karikatyr av medelklassen, fullkomligt oavsiktligt. Och kan man tänka sig mer ängsliga människor än ett sådant middagssällskap?”
”Säkert inte.”
”Det brukar sägas om oss svenskar att vi alltid håller med den som talar vid sådana tillfällen, även om vi faktiskt inte gör det. Vi vill uppnå konsensus. Vi vill för allt i världen inte vara oense, med en obehaglig diskussion som följd. Och så är det väl till stor del. Men vad värre är, det är värre än så. Man är också nästintill livrädd för att säga något som riskerar att uppfattas som dumt. Då framstår man ju som, ve och fasa, lite dum.
Då och då kan det dock dyka upp någon person vid dessa tillställningar som totalt struntar i detta. Någon som talar utan minsta tanke på hur hon eller han uppfattas av andra. Inte igår tyvärr. Men det är ju underbart befriande. Effekten blir som en frisk fläkt i ett kvavt rum, och man kan andas igen. Gudskelov för dessa. Varför finns det inte fler av dem?
Hursomhelst, mitt under middagen igår kom jag att tänka på att detta måste vara en dröm för en filmregissör, eller manusförfattare. Det är ju för bövelen en komedi i sig själv. Man behöver bara ställa upp en kamera och Guldpalmen är så gott som bärgad i Cannes.”
”Med titeln `Borgarklassens diskreta ängslighet´ kanske?”