Så går tiden, och inget särskilt tycks bli gjort. Jag vaknade även denna morgon, klev upp och åt min frukost. Solen sken in genom köksfönstret, vilket kan kännas nästan brutalt när man är nyligen uppstigen. Som att tvingas lyssna på en bergsprängare eller en granne som borrar i en vägg. De är förvisso aldrig några angenäma ljud, men på morgonen vill man ha det lugnt och skönt. Det är kanske orättvist att jämföra solens strålar med ljudet av en bergsprängare. Det är väl bara så att jag är extra känslig för störande moment på morgonen. Allteftersom blir solen mer och mer behaglig.
Nå, jag avancerade från köket till soffan i vardagsrummet. Disken kan man alltid ta hand om senare. Att ligga på sofflocket och lyssna på en för tidpunkten lämplig musik och veta att man har en ledig dag framför sig ger en nästan upprymd känsla. Inget särskilt behöver göras. Det är ingen brådska med någonting. Man kan resa sig ur soffan och gå fram till fönstret för att se vad som pågår därute. Minsann, någon håller på att flytta in i huset mitt emot. Undrar vem det kan vara? Eller man kan gå fram till bokhyllan och på måfå plocka fram en bok, bläddra lite förstrött i den och låta blicken fastna på en mening som fångar ens uppmärksamhet. Ja, det är så mycket man kan göra.
Men man kanske skulle gå ut en stund, tänkte jag. Solen skiner ju faktiskt. Sagt och gjort, jag gick ut och upptäckte att det blåste friskt denna aprildag. Våren var ändå kommen och det medför alltid ett nytt känsloläge inom en. Vi går mot ljusare tider, vilket känns på ett helt annat sätt än när vi på hösten går mot mörkare tider. Nu var barnen ute och lekte, vad var svårt att exakt säga. Jag gick med solen i ögonen och kände hur det, trots blåsten, värmde i ansiktet. Min tunna halsduk fladdrade hit och dit och fram och tillbaka i vinden.
Så förflöt dagen i stillsamma sysselsättningar och reflektioner. Det blev kväll och jag stod återigen vid fönstret och tittade ut. Nu var det fest hos människan som tidigare på dagen flyttade in i huset mitt emot. Efter en arbetsam dag med kånkande av otympliga och tunga möbler ner och upp för trappor kan ingen säga att man inte förtjänar en fest.
En dag gick alltså, och inget särskilt tycktes bli gjort. Och ändå var jag en annan människa när jag gick och lade mig.