Nyligen fick jag en historia berättad för mig om en man som levde för många, många år sedan. Man kan nog lugnt säga att han levde det enkla, och samtidigt, det goda livet. Han skötte sina sysslor, sådde sina grödor, såg dem växa upp för att sedan skörda dem. Överdrifter förekom aldrig.
Det sades att han en vacker dag i maj satte sig på en sten en bit från det lilla hus han bebodde. Medan göken gol i väster och vitsipporna gjorde sitt bästa för att betäcka marken fullständigt tog han en klunk av kaffet. Samtidigt fick han syn på några myror som for fram och tillbaka på stenen mitt emot honom. Denna syn uppslukade honom totalt och han betraktade dessa myrors rännande intensivt. För honom tycktes de fara fram närmast planlöst, men han anade att det ändå fanns en plan, en mening, bakom det hela. Nog hade de ett syfte.
Se där, kom tre stycken släpandes på… Vad är det för något? Han böjde sig fram för att se bättre. Ja, det så klart. Ett tallbarr naturligtvis. Det hade bara färgats annorlunda av den våta vårmarken. Medan de tre myrorna släpade på tallbarret stod faktiskt två andra myror beredda att rycka in och hjälpa till om det skulle behövas. Åtminstone tyckte mannen att det såg så ut.
Han tog en ny klunk av kaffet och lyfte blicken från myrornas stora värld och blickade istället ut över sjön som glittrade glatt i solens sken. Några gräsänder guppade omkring på de små vågorna och tycktes nästan sova. Kanske gjorde de det också.
Så var kaffet slut. Han reste sig från stenen, sträckte på sig, och gick tillbaka mot huset för att ställa in koppen. Det var dags att byta syssla.
Han gick ner mot sjön där dagens fiskfångst väntade på att fjällas och rensas på innanmäte. Han gick med kniven i handen, men vattnet glittrade så starkt av solens sken att han bländades. Han var tvungen att stanna och blunda en stund.
Denne man levde utan hänsyn till tiden. Han noterade den, han följde den och accepterade den. Men han lät den vara. Och därmed höll sig också tiden borta från hans liv.