Arvid Nyman bor i ett litet hus strax utanför stadskärnan. Få människor skulle nog kalla huset vackert. Det är som sagt tämligen litet, från den grå fasaden har putsen lossnat lite här och var, och lampan ovanför ytterdörren är trasig. Mot husväggen står en gammal uttjänt spis med en hel del oidentifierbar bråte ovanpå. Utanför garaget står en ljusblå Volvo Amazon som utan tvekan har sett bättre dagar. Få människor skulle alltså kalla huset vackert, men det utstrålar charm på ett säreget sätt, värme och framförallt liv, vilket sannerligen inte kan sägas om vissa andra hus som allmänt brukar omnämnas som vackra.
När jag klev in genom grinden - som naturligtvis var trasig - lyfte labradoren Yngve sakta på huvudet och betraktade mig med en ointresserad blick. Han tillbringade största delen av sin tid i stilla kontemplation där i trädgården. Trädgården ja. Om man blundar och försöker tänka sig en trädgård är det knappast Arvid Nymans trädgård man ser framför sig. Efter att ha passerat den slöa labradoren och närmat mig huset hörde jag Arvids röst innanför den öppna dörren.
”Pratar du för dig själv?”, frågade jag samtidigt som jag knackade på dörren.
”Hur ska man annars kunna föra en intelligent konversation i den här delen av världen?”
Vi satte oss ner och drack en kopp kaffe och samtalade om än det ena och än det andra. Det var länge sedan vi hade setts och det verkade finnas mycket att prata om.
”Kan du begripa att en granne har klagat på mitt hus?”
”En granne? Vilken skulle det vara?”
Arvids hus låg avskilt med vad som skulle kunna kallas skog som närmsta granne. Men ett par tre hundra meter bort låg ett sådant där villaområde som växte upp lite här och var under 70-talet.
”Till råga på allt är de nyinflyttade. Karlen kom hit häromdagen och tyckte att jag borde snygga till det lite här. Man måste tänka på värdet på huset, sade han.”
”Han har alltså köpt ett hus med full vetskap om att ditt hus ligger här, och sedan har han mage att komma och klaga på det?”
”Tydligen.”
”Vad sade du till honom?”
”Lev och låt leva. Vad skulle jag annars säga?”