”Varom man icke kan tala, därom måste man tiga”. Frasen lär återfinnas i en av Ludwig Wittgensteins två skrifter. Om det nu är i ”Tractatus Logico-philosophicus” eller ”Filosofiska Undersökningar” måste jag låta vara osagt. Mitt minne sviker mig dessvärre ännu en gång, men den kunniga och uppmärksamma läsaren lär säkert veta besked själv.
Påståendet kan ju tyckas självklart i sin nästan löjliga enkelhet, särskilt som det här är ryckt helt ur sitt sammanhang. Men är det det? Vem bestämmer vad man inte kan tala om? Vem har skrivit reglerna? Är det någon annan, eller är det jag själv? Detta är bara några exempel på frågor som citatet spontant ger upphov till.
Tyvärr är det väl oftast någon annan, någon diffus oidentifierad annan, som har skrivit de regler vi uppmanas följa. Nu är inte dessa förordningar formulerade som någon typisk regelsamling med en uttryckt avsändare. Istället är de inlindade i vackra, lockande formuleringar inhämtade från reklamskolornas senaste rön. Propagandans makt är stor och vi går omkring som levande måltavlor för denna var vi än befinner oss.
Men all maktutövning genererar ett motstånd mot densamma. Våra ögon öppnas långsamt och vår blick skärps alltmer. Vi börjar sakta men säkert urskilja en gestalt som försöker dölja sig själv så mycket som möjligt. Konturerna blir alltmer tydliga och kanske kommer vi snart att kunna beskåda ett ansikte.
Denna makt kan endast existera inkognito. Vid en identifiering skulle dess grund rasera och all trovärdighet vara som bortblåst. Därför är otydlighet ett ledord, både vad gäller maktorganet självt och de regler det formulerar med alla vackra omskrivningar. Reglerna må alltså vara utsmyckade och kamouflerade för att vara verkningsfulla. Men var det någon gång Fröding slog huvudet på spiken så var det när han skaldade: ”Snus är snus om ock i gyllne dosor, och rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.”