Försommar! Vår bästa tid är nu! Jag brukar sällan, för att inte säga aldrig, mötas av en avvikande uppfattning när jag hävdar att tiden mellan pingst och midsommar är den bästa tiden på året. Och det är ju faktiskt föga förvånande. Det är nu det blommar. Hägg och syren, gullviva och liljekonvalj, äppelträd och körsbärsträd, alla blommar de vid denna tid. Förvisso med en liten förskjutning framåt och bakåt, men ändå. Vetskapen om att sommaren ligger framför oss, och inte bakom oss, gör väl sitt till den upprymda känsla de flesta fylls av vid försommartid.
Det är ju också skolavslutningstider, och även om man som jag har lämnat skolans värld för länge sedan, lever det nog kvar inom en långt upp i vuxen ålder. Jag har åtminstone inga svårigheter att återkalla det sinnestillstånd jag alltid befann mig i på läsårets sista dag. Det var som att alla och allting log mot en när man gick mot skolan denna dag. Till och med lärarna hade ett särskilt lyster i ögonen. Det väntade förstås sommarlov även för dem, men jag tror nästan att alla, kanske inte de som ännu inte börjat skolan, men alla andra smittades av den där lyckokänslan därför att alla någon gång haft den. Och den är som sagt lätt att återkalla.
Särskilt i denna tid.
Nu satt jag på en bänk omgiven av syrenernas blommor i alla violetta nyanser. Den lätta klara försommarluften fylldes av deras doft. Det var verkligen en svensk pastoral. Mitt inre fylldes av en frid jag inte känt på länge.
Då, i denna stund, ringde min mobiltelefon. Den man som en gång uppfann den där apparaten har sannerligen en hel del att stå till svars för.
Det var min gamla vän Oskar Wenke som så abrupt förvandlade mitt inre från fridfullt till lätt irriterat.
Han undrade vad jag gjorde, om han möjligen störde.
”Inte alls”, ljög jag. ”Jag sitter och låter mig berusas av syrernas doft.”
”Säger du det. Jag störde ändå, med andra ord.”
Som så många andra samtal blev det kort och meningslöst.
Jag reste mig från bänken och gick hemåt med långsamma steg. Vad skulle jag nu hitta på till middag idag då?