En gång under en av mina irrfärder tog mig slumpen till en plats som bara slumpen kan ta en till. Hur det gick till är höljt i dunkel. Det är som när man försöker minnas något man inte riktigt kan minnas. Man vet, eller tror sig veta, att minnesbilderna ändå finns där inne någonstans, men de kommer inte fram. Jag vet alltså inte hur det gick till.
Plötsligt befann jag mig bara där. Det var en ödslig plats, vinden blåste kall, trots att det var mitt i sommaren, och jag såg mig förundrat omkring. Ett dött träd stod där som en nästen spöklik gestalt och från en av dess grenar hängde en repstump. Det hade ju bara fattats att det varit en snara. Men det var det gudskelov inte. Den grenen hade inte heller hållit för någon människa att hänga sig i. Död och klen som den var.
Usch, det var kallt. Jag drog kavajen tätare omkring mig och korsade armarna över bröstet för att göra det lite varmare. Men det hjälpte föga. Det stod faktiskt en bänk en liten bit ifrån mig. Den såg dock allt annat än inbjudande ut, så där tänkte jag verkligen inte sätta mig. Bredvid bänken växte hallonbuskar som också kunde skylta med några röda bär på sina kvistar.
Var detta möjligen en övergiven trädgård? I så fall borde det finnas ett hus, eller åtminstone resterna av ett, i närheten. Jag vände blicken åt motsatt håll, och mycket riktigt, där stod ett hus. Jag gick fram till det för att undersöka det lite närmare. Det var inte lätt att ta sig fram i denna övergivna och vildvuxna trädgård, men efter att ha snubblat en gång över en trädgren kom jag fram till rucklet.
Då, när jag stod där och tittade in genom ett av de trasiga fönstren hörde jag plötsligt en nysning bakom mig. Jag snodde runt och fick se en kvinna komma emot mig.
Jag ska villigt erkänna att jag blev rädd. Förskrämt såg jag på henne medan hon närmade sig.
”Hejsan”, utropade hon glatt.
Detta lugnade mig emellertid inte alls.
”Ett vackert hus, inte sant?” fortsatte hon.
Vackert? Inte hade jag tänkt på huset i sådana termer.
”Kanske det”, svarade jag.
”Det där huset har en berättelse förknippad med sig. En fasansfull men vansinnigt fascinerande berättelse.”
”Ja, tänk om tingen kunde tala.”
”Tänk om vi kunde lyssna”, svarade hon kort.
Så såg hon på mig ett ögonblick, vände sig om och gick sin väg.