SLUTNA ÖGON

Med slutna ögon känner man mycket mer, tänker Gunilla. Och så kom hon att tänka på hyacinter igen. Jag får väl förlika mig med vetskapen om att jag inte kommer att få känna doften av hyacinter den här julen. Hon öppnade ögonen igen och fick till sin besvikelse se väninnan stå där framför henne. Vad blundar du för? Gunilla svarade inte. Istället blundade hon igen.

Det finns så mycket man kan känna. Dofter och… Nog måste det väl finnas mer att känna än dofter. Livet! Man känner livet! Vadå känner livet? frågade väninnan. Äsch, svarade Gunilla. Javisst är det så att man känner livet. Det där måste jag fundera på mer senare. Hon stod alldeles stilla och blundade. Vad hon inte såg var att väninnan tittade förfärat på henne, men sade ingenting. Det var Gunilla tacksam över. Hon tyckte vanligtvis inte om när väninnan pratade.

Hon hörde hur vattenkranen öppnades, hur vattnet spolade ner i vasken. Hon hörde också grannens radio. Det var märkligt. Hon hade aldrig hört grannens radio förut. Faktum är att hon knappt hört någonting från grannen. Det var alltid så tyst i huset hon bodde i att hon ibland hade undrat om hon verkligen hade några grannar. Vad lyssnade människan på? Det var visst nyheter. Hör du? sade hon till väninnan. Men hon fick inget svar.

Har hon gått? Gunilla såg sig omkring men kunde inte se väninnan någonstans. Hon har alltså gått. Hon kunde väl ha sagt nåt. Det var inte särskilt artigt att bara gå utan att säga någonting. Nåja, det är ju faktiskt rätt skönt att hon gått nu. Hon kan vara så påfrestande ibland med sina frågor och kommentarer. Och nog var det skönt att få vara ensam. Gunilla blundade igen. Hon behövde inte alls avstå från doften av hyacinter. Hon kunde köpa egna.
　

　

　

HYACINTER

”Förra julen gav du mig hyacinter.” Hon såg med en viss tvekan på sin väninna. ”Minns du det?” Väninnan mindes inte. Förra julen? Det var ju så länge sen. Nästan ett år hade gått sedan dess, och så mycket hade hänt. Hur skulle hon kunna minnas vad som hände förra julen? Väninnan tände lyset. Det var så otäckt med mörker. När det är ljust kan man se, och hon ville mycket hellre se än inte se.

Det var alltså december igen. Denna olycksaliga månad som inte kunde göra någon glad. Nej, mycket hellre november. Det hade hon alltid tyckt. Då började det på allvar bli kallt och mörkt. Men det bästa av allt var att träden då äntligen blivit bara. Borta var de gröna bladen. Borta var också de gula och röda. Hon föredrog kala träd framför lövklädda. Kala träd är så vackra, och det vilar alltid något behagligt ödesmättat över dem.

Hon undrade vad väninnan tyckte. Hon trodde inte att hon tyckte särskilt mycket om kala träd. Det var inte så många som gjorde det, hade hon märkt. Nu talade hon visserligen inte så ofta med andra människor, men tidigare hade hon gjort det. Och då hade hon till sin förvåning upptäckt att det inte var någon annan som delade hennes förtjusning i kala träd. Ingen hade förstått henne när hon beskrev de nakna grenarnas skönhet. Det var mycket därför hon hade slutat tala med människor.

”Tycker du om kala träd?” Väninnan tittade förvånat upp. ”Jag tycker inte om att du släcker ljuset”, svarade hon. ”Kan du inte tända igen?” Nu tittade hon på väninnan igen. Hon såg plötsligt en helt okänd människa framför sig. Hon skulle nog inte få några hyacinter i år, tänkte hon sorgset. Jag som tyckte så mycket om de jag fick förra året. Lika bra att jag inte köper någon amaryllis till henne då. Väninnan tände ljuset igen. Var det ett misstag att tala med henne också?
　

　

　

DEN MÅNGSIDIGE BAGARSONEN FRÅN STAVANGER

I Stavanger under 1880-talet kunde en något udda figur synas på gatorna. Ensam, kortvuxen och med framåtlutande hållning gick han genom parken eller ner mot havet, eller vart han nu gick. Sigbjörn Obstfelder var en melankolisk personlighet som kom att bli en främling i den nordiska litteraturen, utan både föregångare och efterföljare.

Läs hela artikeln här:
http://sourze.se/2013/10/22/den-mangsidige-bagarsonen-fran-stavanger__90563

DONNA TARTTS HEMLIGA HISTORIA

Jo, rubriken är lite missvisande. Men det lät ju så bra. Donna Tartt slog igenom 1992 med romanen "Den hemliga historien" och har sedan dess likt en Greta Garbo eller Thomas Pynchon skytt offentlighetens ljus. Inte heller har hon varit överdrivet produktiv, vilket annars är ett återkommande misstag många gör. Det är trots allt bättre att spara sig tills man har något viktigt att säga. Nu är ändå hennes tredje roman på gång, och här är en läsvärd artikel om henne från The Guardian.

http://www.theguardian.com/theobserver/2013/oct/13/donna-tartt-quiet-american-profile

STENARNA

Sanningen är att hon hade behövt en betydligt större väska. Som situationen var nu skulle hon aldrig få med sig alla de stenar hon ville få med sig. Vad skulle hon då göra? Försöka införskaffa en större väska eller nöja sig med de stenar som kunde få plats i den väska hon hade?

Hon stod och betraktade stenarna där de låg på marken. Hon visste inte hur hon skulle göra. Hon såg sig omkring. Om hon nu beslöt sig för att skaffa en större väska, var skulle hon få tag på den? Hon gick några steg framåt och sedan lika många steg tillbaka. Och sedan ett steg till.

Stenarna glittrade orörliga på marken. Hur många de var visste hon inte. Bara att hon ville ta dem med sig någonstans. Men tiden började bli knapp nu, det mörknade mer och mer och om hon skulle vara säker på att få med sig alla stenar måste hon skaffa en annan väska å det snaraste.

Till slut var det obönhörligen för sent. Mörkret var ett faktum och det var omöjligt att längre skönja några stenar på marken. Lika omöjligt var det att ta sig därifrån eftersom hon inte ens kunde se handen framför sig. Så där stod hon, och lät missmodet komma. Någonstans ifrån hörde hon ljudet från havet.

EN DIKT TILL

Nu vänder vi på världen
och ser oss omkring.
Allt medan vinden viner,
för att senare mojna.
Så vänder allt,
och allting vänder.
Vår värld ligger öde
och bara väntar.

ATT LÄRA SIG LEVA

Vi har varit inne på det tidigare, men nödvändigheten av lättja kan inte nog betonas. Fler och fler röster som ifrågasätter arbetets betydelse tycks göra sig hörda. Jenny Diski drar sitt strå till stacken i en mycket läsvärd artikel i New Statesman.

http://www.newstatesman.com/2013/08/learning-how-live